Min kära mor har tvättat den långa blonda peruken ikväll så den är som ny, hääärligt. Värsta svallet äre nu, känns precis som mitt riktiga "gamla" hår. Vill ha det tillbaka!

Nu har mitt riktiga hår ändå blivit några centimeter (kan nästan göra en frisyr), så om bara jag kunde få slippa kortisonet och mitt ansikte kunde svullna ner någon gång skulle jag kunna tänka mig att visa mig bland folk utan peruk. Men det kommer inte på fråga förrän jag klarar av att kolla mig i spegeln utan att dö lite inombords. Haha nä vad hemskt det lät..


Jag menar kolla handleden, det är ju nästan äckligt.. och här var jag ändå inte som smalast, långt ifrån. Men när man har gått runt och sett ut ungefär såhär i ett halvår och sen helt plötsligt svullnar upp till oigenkännlighet av alla jäkla mediciner, då får man bannemej hjärnspöken vare sig man vill eller inte.

Jag vill inte bli såhär smal igen for the record, jag var riktigt illa ute där ett tag. Men jag vill kunna se mig själv i spegeln igen utan att må dåligt. Utseendet betyder inte ett piss egentligen, jag skulle gärna se ut som ett träsktroll hela livet bara jag blev frisk. Men jag är fortfarande samma person som jag alltid varit, och som jag sagt innan så är det en rätt fåfäng person hehe.. Och även fast jag har ett helt annat perspektiv på saker och ting nu, och kan uppskatta nya, små, stora och helt andra saker nu jämfört med innan så vill jag ändå ha tillbaka de morgnarna när jag tittar mig i spegeln och ser Madde igen!